Det första steget...
Har försökt om och om pränta in den här meningen i mitt huvvud, varför vet jag inte då den redan sitter fast klistrad där inne sen långt tillbaka.
Jag vill verkligen få ner det i magen, men jag har så svårt attt acceptera .
Vad kanske ni då undrar?
"Vi erkände att vi var maktlösa inför Alkoholen - att våra liv blivit ohanterliga."
Jag kan alltså inte påverka andras nyttjande av alkohol/droger, hur mkt jag än vrider och vänder på mig själv. Men jag tycks ändå inte fatta det! Jag är där direkt och pillar och petar, kontrollerar och anklagar.
"JAG är den duktiga, det är bara DIG det är fel på" - är tankar som ofta vimmlar i mitt huvvud när jag umgås med missbrukare. Trots att jag vet at jag är lika jävla skyldig i den här sjukdomen....för jag vill ju inte att den ska sluta. Jag mår ju så "BRA" av att få ta hand om alla, hjälpa dom med deras problem/konflikter istället för att ta itu med mina egna.
Visst jag blir bättre på att se mina tabbar hela tiden och jag ser fortare när jag är påväg in i den destruktiva skiten, men ännu är vägen lång och kringelkrokig...
SjukdomSjukdomSjukdom... min har löpt ganska långt, utan att jag ens hajjat till egentligen. Den ända sanningen om livet jag visste var den destruktiva sanningen. Den som gör sig själv illa mest vinner!
Den tävlingen har jag dock gett upp, vinsten i den attraherar mig inte längre.
Hmm...jag kan nog verka jäkligt flummig för många av er där ute, men det här är min värld och min personliga tankar jag skriver ner. Alltså inget jag räknar med att ni alla ska förstå eller hänga med på. Men förhoppningsvis kanske nån känner igen sig och finner lite ljus i sitt mörker?
Jag vill verkligen få ner det i magen, men jag har så svårt attt acceptera .
Vad kanske ni då undrar?
"Vi erkände att vi var maktlösa inför Alkoholen - att våra liv blivit ohanterliga."
Jag kan alltså inte påverka andras nyttjande av alkohol/droger, hur mkt jag än vrider och vänder på mig själv. Men jag tycks ändå inte fatta det! Jag är där direkt och pillar och petar, kontrollerar och anklagar.
"JAG är den duktiga, det är bara DIG det är fel på" - är tankar som ofta vimmlar i mitt huvvud när jag umgås med missbrukare. Trots att jag vet at jag är lika jävla skyldig i den här sjukdomen....för jag vill ju inte att den ska sluta. Jag mår ju så "BRA" av att få ta hand om alla, hjälpa dom med deras problem/konflikter istället för att ta itu med mina egna.
Visst jag blir bättre på att se mina tabbar hela tiden och jag ser fortare när jag är påväg in i den destruktiva skiten, men ännu är vägen lång och kringelkrokig...
SjukdomSjukdomSjukdom... min har löpt ganska långt, utan att jag ens hajjat till egentligen. Den ända sanningen om livet jag visste var den destruktiva sanningen. Den som gör sig själv illa mest vinner!
Den tävlingen har jag dock gett upp, vinsten i den attraherar mig inte längre.
Hmm...jag kan nog verka jäkligt flummig för många av er där ute, men det här är min värld och min personliga tankar jag skriver ner. Alltså inget jag räknar med att ni alla ska förstå eller hänga med på. Men förhoppningsvis kanske nån känner igen sig och finner lite ljus i sitt mörker?
Kommentarer
Postat av: Aloka
Nä då verkar inte ett dugg flummigt (Tragiskt nog) men tror jag hamnat i samma värld som du! Tack för en härlig känslomässig blogg som jag slaviskt följer ;) Kjamen!
Trackback
