Problem är till för att lösas!
"Många av oss upptäckte att vi hade åtkilliga gemensamma karaktärsdrag till följd av att vi växt upp med alkoholism eller under andra störda förhållanden.
Vi kände oss isolerade, olustiga tillsammans med andra människor, speciellt med akutoritära personer. För att skydda oss själva försökte vi vara alla andra till lags, även om vi förlorade våran egen identitet på vägen. Vi uppfattade all personlig kritik som hot.
Antingen blev vi själva alkoholister, gifte oss med en eller båda delarna. Eller också hittade vi någon annan tvångspräglad personlighet, till exempel en arbetsnarkoman, som kunde uppfylla vårt behov att bli svikna.
Vi levde livet med en känsla av att vi var offer. Vi hade en överutvecklad ansvarskänsla, det var lättare för oss att bry oss om andra än om oss själva. Vi fick skuldkänslor när vi tänkte på oss själva i första hand i stället för någon annan. Det gjorde att vi reagerade istället för att agera, och lät andra styra oss.
Vi var osjälvständiga människor, skräckslagna för att bli avvisade, bereda att göra vad som helst för att hålla ihop en relation, så att vi inte skulle bli övergivna. ändå fortsatte vi att välja otrygga relationer eftersom det liknade vår barndoms relationer till våra föräldrar.
Dessa symptom på familjesjukdomen alkoholism gjorde oss till medberoende, vi fick sjukdomens karaktärsdrag utan att nödvändigtvis själva börja dricka. Vi lärde oss att inte visa våra känslor som barn och fortsatte med det även som vuxna. Som en följd av detta förväxlade vi kärlek med medlidande och var benägna att älska människor vi kunde tycka synd om och rädda... Vi var dessutom beroende av spänning och upphetsning i alla våra relationer och föredrog konstat oro framför en frisk relation.
Detta är en beskrivning av hur vi var, ingen anklagelse."
Vi kände oss isolerade, olustiga tillsammans med andra människor, speciellt med akutoritära personer. För att skydda oss själva försökte vi vara alla andra till lags, även om vi förlorade våran egen identitet på vägen. Vi uppfattade all personlig kritik som hot.
Antingen blev vi själva alkoholister, gifte oss med en eller båda delarna. Eller också hittade vi någon annan tvångspräglad personlighet, till exempel en arbetsnarkoman, som kunde uppfylla vårt behov att bli svikna.
Vi levde livet med en känsla av att vi var offer. Vi hade en överutvecklad ansvarskänsla, det var lättare för oss att bry oss om andra än om oss själva. Vi fick skuldkänslor när vi tänkte på oss själva i första hand i stället för någon annan. Det gjorde att vi reagerade istället för att agera, och lät andra styra oss.
Vi var osjälvständiga människor, skräckslagna för att bli avvisade, bereda att göra vad som helst för att hålla ihop en relation, så att vi inte skulle bli övergivna. ändå fortsatte vi att välja otrygga relationer eftersom det liknade vår barndoms relationer till våra föräldrar.
Dessa symptom på familjesjukdomen alkoholism gjorde oss till medberoende, vi fick sjukdomens karaktärsdrag utan att nödvändigtvis själva börja dricka. Vi lärde oss att inte visa våra känslor som barn och fortsatte med det även som vuxna. Som en följd av detta förväxlade vi kärlek med medlidande och var benägna att älska människor vi kunde tycka synd om och rädda... Vi var dessutom beroende av spänning och upphetsning i alla våra relationer och föredrog konstat oro framför en frisk relation.
Detta är en beskrivning av hur vi var, ingen anklagelse."
- www.acoa.se
Och oj så jag känner igen mig! Den här texten är dock bara toppen av isberget av vad som händer med en när man levt i en dysfunktionell familj. Dom jobbigaste bitarna för mig har nog varit "elefanten" i vardagsrummet, hemligeheten. Och all skam som skänkts till en för att man varit ledsen och mått dåligt. För det får man FAAAN inte! Vanliga fraser som fortfarande än idag kan komma ur HENNES mun är tex
-Men Jonna! Jag vet att du har det jobbigt men prata med *pip*, för hon har nog haft det bra mycket värre än du har haft det!
eller
-Tror du att jag har det så lätt då? Jag mår faktiskt också skit dåligt!
Och allt detta för att återigen påminna mig om att mina känslor är fel!, och hennes är dom som är viktiga.
Värst var det när jag fortfarande bodde hemma, tror många andra Vuxna barn känner igen den här frasen.
-Om inte du hade varit så "jobbig" så skulle jag inte behöva dricka!
Kan ibland skratta åt vissa av dom här minnena (ett försvar kanske?!) Tex så visste jag att så fort HON satte på sig läppstift så var det dags att börja leta efter gömmor för att kunna hälla ur skiten!
Vilket igentligen inte hjälpte ett skvatt, för då fick HON anledningen att starta en konflikt med mig och just slänga ur sig den där senaste kommentaren.
Sen försvann hon...
Om jag hade oturen, kunde jag stöta på HENNE någon dag senare. Men oftast sågs vi inte förrens någon vecka senare när HENNES pengar var slut.
Vart var jag då? kanske ni undrar? 11 år och helt ensam?
Nej då det var jag inte, vi kan ta det som HON Skulle uttryckt det.
- Men Jonna! Du har ju Mormor du kan gå till, inte har det vell gått någon nöd på dig!
Och nej...någon nöd gick det inte. För jag fick ju inte känna!
Vet att HON antagligen kommer att läsa detta, och det kommer antingen att bli livat och slängas massa av just dom klassika kommentarerna. Eller så kommer det ske i all tysthet, för då kan HON fortsätta se det som en lögn, som en liten "saga" bara, nått jag hittat på. För jag får ju inte känna....
Och oj så jag känner igen mig! Den här texten är dock bara toppen av isberget av vad som händer med en när man levt i en dysfunktionell familj. Dom jobbigaste bitarna för mig har nog varit "elefanten" i vardagsrummet, hemligeheten. Och all skam som skänkts till en för att man varit ledsen och mått dåligt. För det får man FAAAN inte! Vanliga fraser som fortfarande än idag kan komma ur HENNES mun är tex
-Men Jonna! Jag vet att du har det jobbigt men prata med *pip*, för hon har nog haft det bra mycket värre än du har haft det!
eller
-Tror du att jag har det så lätt då? Jag mår faktiskt också skit dåligt!
Och allt detta för att återigen påminna mig om att mina känslor är fel!, och hennes är dom som är viktiga.
Värst var det när jag fortfarande bodde hemma, tror många andra Vuxna barn känner igen den här frasen.
-Om inte du hade varit så "jobbig" så skulle jag inte behöva dricka!
Kan ibland skratta åt vissa av dom här minnena (ett försvar kanske?!) Tex så visste jag att så fort HON satte på sig läppstift så var det dags att börja leta efter gömmor för att kunna hälla ur skiten!
Vilket igentligen inte hjälpte ett skvatt, för då fick HON anledningen att starta en konflikt med mig och just slänga ur sig den där senaste kommentaren.
Sen försvann hon...
Om jag hade oturen, kunde jag stöta på HENNE någon dag senare. Men oftast sågs vi inte förrens någon vecka senare när HENNES pengar var slut.
Vart var jag då? kanske ni undrar? 11 år och helt ensam?
Nej då det var jag inte, vi kan ta det som HON Skulle uttryckt det.
- Men Jonna! Du har ju Mormor du kan gå till, inte har det vell gått någon nöd på dig!
Och nej...någon nöd gick det inte. För jag fick ju inte känna!
Vet att HON antagligen kommer att läsa detta, och det kommer antingen att bli livat och slängas massa av just dom klassika kommentarerna. Eller så kommer det ske i all tysthet, för då kan HON fortsätta se det som en lögn, som en liten "saga" bara, nått jag hittat på. För jag får ju inte känna....
Kommentarer
Postat av: bibbi
sitte o läser dina ord på lunch - rasten....tårarna rinner...
du e bara sååå bra o skriva.. lilla gumman. Kram fr bibbi
Trackback
